En akut situation på sjukhuset

Igår natt ringde en hemlös man, Gunther, som vi har träffat på Soppkök Stockholm, till Alessandro. Gunther berättade att han hade ramlat i en rulltrappa och rivit upp ett stort sår som han hade sedan en misshandel i Göteborg för några veckor sen (då han också blev rånad på sitt pass, men som han nu har fått tillbaka) och behövde hjälp.

Han har sovit i tält i en skog nära Universitetet sedan förra Soppkök Stockholm, då Kalle W gav honom ett tält och hjälpte honom sätta upp det. Alessandro ringde mig när jag lägligt nog var på fest på Universitetet. Han berättade att Gunther vägrade åka till sjukhus, men Jag begav mig på en gång till tunnelbanan med Christian där de väntade.

Gunthers sår på pannan var väldigt stort, kanske 3cm i bredd, 1cm i höjd, men det blödde inte just då (fast hans jeans var nedblödade).
Gunther ville inte åka till sjukhuset, men Alessandro hade försökt i en halvtimme övertyga honom om att han behövde tvätta och sy ihop såret.

Till slut sade vi att vi kunde åka med till Danderyds sjukhus (två stationer ifrån), och erbjöd oss att betala sjukhusnotan, det kunde ju inte kosta mer än några hundralappar, tänkte vi. Då blev han glad och sade att han kan tänka sig att åka dit.

Så jag, Alessandro och Gunther åker till sjukhuset, letar runt i regnet efter ingången till akuten. Samtidigt frågar Gunther gång på gång om vi kan hitta någonstans för honom att sova i natt. Vi skickar ut förfrågningar på Twitter, men ingen verkar ha sängplats.

Till slut tog vi oss in till akuten. Receptionisten frågade om ID och ett blått EU-kort som Gunther ska ha, eftersom han är från Slovakien. Gunther hade inte kortet, så han skulle behöva betala 2000 kr (!) för behandlingen. Då blev han nedstämd och vill gå därifrån, han har inte de pengarna. Om han hade haft det blåa kortet hade det kostat 400 kr. Jag sade att han MÅSTE tvätta och sy ihop såret, han kan inte gå härifrån, och att jag kan betala om det behövs. Då blev han jätteglad och gav mig och Alessandro en varsin kram. Sen tillkom en femton minuter av administration vid receptionen. Jag frågade receptionisten om Gunther kan sova över under natten, då han är hemlös och inte har någonstans att ta vägen. Hon svarade ”Nej, det här är inte ett hotell!”

Till slut kom vi in till läkaren, hon kollade Gunthers blodtryck och annat. Hon kunde prata spanska med Gunther, vilket han är bättre på än engelska. Med Alessandro pratar han på italienska. Gunther kan 6 olika språk, väldigt imponerande.

Jag ringde Socialjouren som kanske hade kunnat hjälpa Gunther att hitta sovplats (efter tips via en twittrare), men de svarade att det inte gick för att det var för sent på natten och att de egentligen endast hjälper folk som är stockholmare (dvs ”boende” i kommunen Stockholm).

Såret blev tvättat och igensytt av en annan läkare och ett par sjuksköterskor. Han ska tillbaka till sjukhuset om sex dagar för att ta bort stygnen. Vi frågade varje person som vi träffade där om det fanns något sätt han skulle kunna sova över på sjukhuset istället för att förvisas ut i regnet. Alla sade nej, utom en sjuksköterska till slut sade att hon inte kunde lova något, men skulle kolla upp det. Efter några minuter kom hon tillbaka och sade att att Gunther skulle kunna sova på en brits i hallen tills dagpersonalen skulle komma tillbaka på morgonen. Han blev överlycklig. Han fick sova på en säng. Utan att behöva bli blöt i regnet som öste ned utanför. Så i natt har han fått ett par timmars sömn i trygghet i alla fall.

Vi funderar på hur han skulle klara sig om han inte hade oss. Hur viktigt det är att ha ett kontaktnät, särskilt om man är nyinflyttad till staden eller landet. Eller istället för att kalla det kontaktnät kan man kalla det vänskap. Vänner som ställer upp för varandra, för vi är alla människor. Gunther är oerhört tacksam och vill bjuda oss på mat någon gång om han lyckas hitta något jobb i framtiden, men för oss är hans trygghet och leende det enda viktiga.

Genom Soppkök Stockholm har vi kunnat bryta ner barriärer och fördomar, lärt känna människor som vi annars aldrig hade träffat. Vänskapsband knyts över identitetsgränser.

Det kan man inte annat än gilla.

Tanvir Mansur, Soppkök Stockholm

Advertisements

3 thoughts on “En akut situation på sjukhuset

  1. Kan ni inte starta frivilligt fadderskap åt de hemlösa? Typ i samarbete med kyrkan etc + anslag av de pengar (i Stockholm) som bara rinner iväg på marknadsstyrda event som inte gynnar oss invånare i staden? Plus: hur är det med tillgången på natthärbärgen nuförtiden – räcker de till?

    Verkar så tröstlöst.

    • Det finns redan ett frivilligt fadderskap i Soppkök Stockholm, men det sker spontant mellan individer och oorganiserat. När folk träffas och lär känna varandra har vänskapsband knutits och man har försökt hjälpa varandra. I det här fallet har Alessandro blivit Gunthers kontaktperson efter att, tillsammans med Kalle W, ha hjälpt honom med tält och annat. Medan jag själv umgås med och hjälper en man som heter Karim som besökte soppköket för första gången för två månader sen. Men det är fritt fram för alla som besöker Soppkök Stockholm att ta kontakt med varandra och lära känna varandra.

      Vi delar med oss av dessa berättelser för att visa att det inte måste vara svårt att hitta en vän. Men det är svårt att hitta en bostad, ett jobb och ett uppehållstillstånd.

      Har skrivit tidigare om Gunther här:

      Och om Karim här:

      //Tanvir

  2. Ping: Krönika: Laila Bagge är inte den enda med fördomar | Ajour

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s