Vi är inte så olika, vi bara bara olika förutsättningar

En timme från soppköket..

photo 1 (1)Det är svårt att sammanfatta alla de känslor och intryck som jag får under ett soppkök på bara några rader. Jag skulle kunna skriva en hel bok, minst. Jag tänkte därför zooma in lite, eller ganska mycket, på tidslinjen och låta er som läser detta vara med om vad jag upplevde under en timme av soppköket. Klockan var runt tre, halv fyra, då en man, låt mig kalla honom X, kommer fram till mig.

Ni vet när man för första gången träffar en människa och finner den så fascinerande att man kommer på sig själv att tänka: ”Varför i hela friden har vi inte pratat tidigare?”? Så kände jag med X. Jag frågade om X ville sätta sig ned och äta med mig. Vi borstar av snön från två stolar och slår oss ned och pratar. Jag slås av hur mycket vi har att prata om.

406040_4670172225722_1895835364_n
Vi pratar om rädsla. Jag bekänner att en av mina största fobier är valar, särskilt späckhuggare. Det är ganska konstigt egentligen, inte bara för att jag aldrig har träffat en val i mitt liv – jag har aldrig ens lyckats se mer än 10 minuter av Rädda Willy då jag får panik – utan också då jag älskar att vara ute på havet. X skrattar och säger att det första han ska göra om han får pengar är att bjuda mig på Sea World.

Vi skrattar.

Leendet på X’s läppar bleknar. Han berättar om sin största rädsla, vilket är att bli slagen eller rånad när han sover ute. En rädsla han lever med nästan varje dag. Jag ryser, även om jag själv har turen att aldrig behöva sova ute, så vandrar mina tankar till när jag går hem ensam sent om nätterna, och till när jag bodde i England och själv blev rånad.

Vi är rädda.

Vi pratar om kärlek. X berättar om sin mamma och pappa, som dog när han var väldigt ung. Han berättar om sin före detta fru och deras son, som han fortfarande träffar när han åker till Finland, där han föddes. Jag berättar om min brorsdotter, som jag älskar över allting annat. Om att hon just har lärt sig att läsa lite smått. Hon läste en bok för mig imorse.

Vi kan båda känna kärlek.

Vid första anblicken kan det verka som att X och jag är väldigt olika. Han är man, jag är kvinna; han föddes i Finland, jag föddes i Sverige; han lever i hemlöshet, jag bor hemma hos min mamma och bror och ibland hos min pappa, men faktum är att ju mer vi pratade desto mer upptäckte vi att vi har otroligt mycket gemensamt. Facken vi har placerats in i vad gäller nationalitet, kön och situationen vi lever i är väldigt olika, men våra egenskaper, vår mänsklighet, är väldigt lika. Vi båda skrattar. Vi båda är rädda. Vi kan båda känna kärlek. 

Soppkök Stockholm
Elin

Advertisements

One thought on “Vi är inte så olika, vi bara bara olika förutsättningar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s